Minnen från förr och nu. Allt i en salig röra

Minnen från förr och nu. Allt i en salig röra

Republiken Bloggen

Ett gott skratt förlänger inte livet men däremot så förlänger den käften

K-märkt hos Länsstyrelsen i Värmlands län

NutidPosted by Lars Wolgast Thu, January 02, 2014 14:31:57

Min ansökan om att få bli K-märkt hos Länsstyrelsen i Värmlands län har stött på problem.

Jag är alltså 60 plus, enda kvarlevande exemplaret av mig själv och kommer troligen att försvinna från jordens yta inom 30 år.

Dessutom har jag varit en lojal skattebetalare hela mitt liv, en mycket god sponsor, skulle man kunna säga i dagligt tal.

- Det är bara byggnader som kan bli k-märkta fick jag till svar.

Nu råkar jag veta att denna dam på andra sidan disken är en rejäl kvinna som i hela sitt liv varit medlem i den lokala pingstförsamlingen och då var jag ju tvungen att fråga henne.

- Är det inte som så att vår kropp är vårt tempel eller som det beskrivs

’Tempel är ett gammalt bibliskt ord som beskriver kroppen som en helig plats’

Jag tog upp encyklopedin och läste högt för henne;

- Ett tempel är en byggnad som är avsedd för religionsutövning.

I vissa fall fordras en särskild invigningsritual för att byggnaden ska anses vara ett tempel.

- Där ser du, jag är en byggnad! Så det enda jag behöver är blanketten för invigningsritualen.

- Du är inte klok, fick jag till svar.

- Vänta lite nu, sa jag med ett mycket bestämt tonfall.

- Rent juridiskt så ligger det till så här, jag citerar;

’Juridiskt finns inget skyddsinstrument som heter "k-märkning".

"K-märkt" är ett folkligt begrepp som kan betyda alltifrån att huset blivit utpekat som kulturhistoriskt värdefullt i en inventering, till att det är byggnadsminne, eller skyddat i detaljplan, alternativt ligger inom ett riksintresseområde för kulturmiljövården.

Jag väntar nu på att bli en del av Karlstads skyddade detaljplan samt blanketten för särskild invigningsritual.

Sen blir jag K-märkt.

  • Comments(0)//blogg.larswolgast.se/#post24

Fritidsledare sökes

NutidPosted by Lars Wolgast Tue, October 30, 2012 12:52:33

Fritidsledare sökes kvällstid (gärna pensionär) Fan va kul tänkte jag och knallade dit för att spana in jobbet. En ny utexaminerad pedagog på 25 bast tog emot mej och frågade mej vad jag skulle kunna tillföra när barnen lekte. Jag rev ner en galge och sa att det första är att lära ungarna skuta med ett ärtrör. Sen tar vi kniven och går ut i skogen och täljer oss en skäkta (slangbella) Gött om zink har ja hemma poängterade jag. Hon var vid detta lag röd som en kräfta och skakade av upprördhet. Sen när ungarna vill hitta på något annat så leker vi Kacken. KACKEN skrek den unga pedagogen, är du en jäva pedofil också skek hon vansinnigt till mej¨

Suck .. Fan också, jag trodde att man fick lära sig det mesta på universitet.

För utsocknes bör man kanske berätta att Kacken är den lek som övriga kallade för ”ta fatt”

  • Comments(0)//blogg.larswolgast.se/#post22

Fan för Marabou!

NutidPosted by Lars Wolgast Wed, January 20, 2010 19:05:28

Fan för Marabou! För ett par år sedan stod jag i kassakön i en av Karlstads större livsmedelsaffärer. Lagom uttråkad fantiserade jag om att köra på hälsenorna på kärringen framför mig, men snäll som jag av naturen är, blev det bara en liten dutt i röven på henne. Ja ibland vill man bara att det ska hända något och vid detta tillfälle blev hon mitt offer. Det var nu som det hände. Som en blixt från en klar himmel blev jag bara så där jäkla upplyst som ett tungomålstalande pingstvän kan bli. Vid sidan av kassan, bredvid tidningarna var det en pyramidformad snurra med choklad från Marabou överdådigt upplagt. Ni vet en sån där reklamkampanj som säger ”Ta tre och betala för två” Men det som hade fångat mitt intresse var den obligatoriska tävlingen som exponerades som i eldsskrift. ”Vinn en resa till Dominikanska Republiken!” Det enda man behövde göra var att köpa tre olika sorters choklad, skriva en slogan som skulle innehålla namnet på två och sända in det tillsammans med omslagspapperna på de tre man hade köpt. Det var nu jag kände samhörighet med en tungomålstalande pingstvän, jag fick en uppenbarelse. Jag visste svaret, det var så jäkla givet att jag höll på att ge katten i de varor jag hade i kundvagnen för att rafsa åt mig de tre chokladbitarna och en tävlingstalong. Likt en extatisk Ullebergare körde jag kundvagnen framåt, klippte till hälsenorna på kärringen framför och roffade åt mig mina tre olika Marabou bitar och tävlingstalongen. Kärringen skrek - men vad gjorde det, jag var ju på väg till Dominikanska Republiken. Väl hemma satte jag mig bekvämt och läste igenom reglerna. Priserna bestod i en resa, 50 handdukar och 49 T-shirts. På bordet låg papperen till en Daim, en CoCo och en Pigall. Jag fattade pennan och skrev.

Bättre en Dajm i handen än CoCo i Hövve,

Tre papper och tävlingstalongen prydligt underskriven med namn och adress, postledes, och jag var nära att börja packa redan nu för en underbar semester. Fem veckor senare ringde jag upp marknadsavdelningen på Marabou för att fråga vart min resa tagit vägen, damen i växeln hänvisade mig till deras hemsida där jag skulle kunna ta del av resultatet. Jag läste resultaten och i denna stund tror jag att jag citerade Per Ledin ”Nu var Råttet Mågat” det var nån dåre från Flen som tagit hem resan med ynklig slogan om choklad på läppen bla bla bla, någonting som vunnit. Jag läste noggrant igenom hela resultat listen. Inte ens en T-shirt hade jag vunnit och juryns beslut kunde man inte överklaga.

Fan för Marabou och deras trångsynta sätt att tolka vacker Värmländsk poesi.

  • Comments(4)//blogg.larswolgast.se/#post21

"Typer" eller Ursäkta men var är vägen till toaletten? på 438 språk

NutidPosted by Lars Wolgast Sat, October 24, 2009 14:25:30

Många böcker och spaltkilometrar har skrivits om människor och deras säregna karaktärer. Här kommer det mer i detta ämne. 100 % eller inget alls. Ja, jag kan bli vansinnig på vänner eller andra människor i min omgivning som skall kunna sin sak till hundra procent, annars kan det kvitta. T ex att helt ta avstånd ifrån datorer bara för att man inte behärskar dem till fullo. Som kompensation blir man expert på andra saker, som att säga ”Ursäkta, men var är vägen till toaletten?” på 438 språk. Hur jäkla kul är det då, att sitta en lördagskväll efter en god middag med kaffe och konjak och höra på 348 sätt att fråga om vägen till toaletten?

Det är nu min flyktinstinkt kommer fram. Väggarna kryper allt närmare och det börjar bli svårt att andas. Mitt under en dialektal variant från yttre Mongoliet på ”Ursäkta men var är vägen till toaletten?” känner jag att jag måste ut - fly. Nu förstår jag hur man kan viga sitt liv åt terrorism, det skulle inte förvåna mig om Usama bin Ladin har haft sådana här människor i sin omgivning. Men som väl är så är det långt mellan tanke och gärning. Trodde jag. Min vän med språkkunskaperna är inget dumhuvud och när han ser varthän det barkar, så får jag en syl i vädret. Sprudlande glad över detta, berättar jag något som jag hoppas skall vara intressant för en vidare konversation, men här åker jag på en blåsning så att det sjunger om det. Detta var bara ett taktiskt drag av min vän, han hämtar bara andan och laddar på nytt. Fanskapet är dessutom expert på recept på hamster och då från staden Pucyura som troligen ligger någon stans i Anderna. De följande två timmarna rabblar fanskapet recept på recept på de där jäkla hamstrarna. Jag har tvångstankar om att sticka en kniv i buken och släpp luften ur den fan, eller att bara fly. Efter en stund så gör jag det enda rätta, jag låtsas som om jag sover. Jag somnade faktiskt och vaknade av att det var ödsligt tyst. Har alla gått? – Ja, men han fortsatte en timme efter att du börjat snarka i fåtöljen, fick jag till svar. Nu är det troligen lugnt i ett år till, men till nästa gång skall jag ha taktiken klar från början, visserligen har jag tänkt så många gånger utan att lyckas, men innerst inne vet jag vad som väntar mig om ett år.

  • Comments(3)//blogg.larswolgast.se/#post20

Screwdriver, Sir?

1970-1979Posted by Lars Wolgast Mon, August 31, 2009 11:30:45

Vi satt fem gubbar och tittade på en hockeymatch på TV när en av mina vänner berättade en dråplig historia och då blev ju jag tvungen att fylla i med en av mina tavlor. Jag väntade till det blev periodpaus innan jag berättade en historia från 70-talet om hur lätt det är att totalt göra bort sig ”Jo, det har blivit en del tavlor genom åren”. Jag förbannar än i dag det svenska skolsystemet som undanhåller en viktig information i skolundervisningen. En gång i forntiden fick jag för mig att jag skulle besöka Mardi Gras i New Orleans efter att ha sett filmen Easy Rider. Mardi Gras-karneval hålls i New Orleans Louisiana USA och är en är en av de mest berömda karnevalerna i världen. Jag tog mig till Miami och där hyrde jag en bil för att åka till New Orleans. Taskigt med pengar så hela resan var en lågbudget tripp. Bilen som jag hyrde var inget undantag och det var grädden på moset i lågbudgetklassen, endast cykel skulle ha varit billigare att hyra. ”

Rent-A-Wreck” är en skrotbil som man körde så länge som den gick och jag förstod nog redan efter ett par hundra meter att denna kärra inte skulle orka ända fram till New Orleans. Det visade sig att bilhelvetet brann upp efter halva resan, en bit in i Louisianas träskmarker. Jag fick ta mig tillbaka till Miami med en Greyhoundbuss. Storyn kring bilbranden och vad som hände återkommer jag till. Det var en sanslös historia som förtjänar ett eget avsnitt. När jag återkommit till Miami strosade jag omkring i hamnen och fick syn på ett kryssningsfartyg som körde dagsresor till Bahamas och när jag spanade i kartan över rutten så upptäckte jag att båten skulle gå rakt igenom Bermuda-triangeln! Bahamas sket jag väl i men Bermuda-triangeln var jag helt enkelt tvungen att åka igenom. Jag såg i mitt inre hur jag skulle stå i fören på skeppet och spana efter fartyg som sögs ner i havsdjupet. Biljett köptes och 06.30 följande morgon gick jag ombord på detta ståtliga kryssningsfartyg.

Det var då det hände …

När jag kom ombord så möttes jag av en mycket ståtlig mörkhyad man i vit skeppskostym och till min stora förvåning så tilltalade han mig med orden

Screwdriver, Sir?

Jag blev så förvånad att jag troligen såg ut som en fågelholk i ansiktet för min skolengelska infattade inte drinkar och som jag förstod det, var att han frågade efter en skruvmejsel. Helt instinktivt och utan att tänka så svarade jag

No I don't work here.

Och så passerade jag en aningen förvånad man som bjöd på välkomstdrinkar. Hur en sådan fadäs kan spridas så fort kan jag än i dag inte fatta, men var jag än vände mig under resans gång, såg jag fartygspersonal småle. Besökte jag någon av barerna så rusade bartendern fram till mig och frågade ” Screwdriver, Sir?”. Till slut kände jag att jag helst ville gömma mig på en toalett resten av resan, men skit samma - jag bjöd dem på detta. De fick lite kul på min bekostnad och så här i efterhand så tycker till och med jag att det var jäkligt kul. Screwdriver består av 6, 0 cl vodka och 20 cl Apelsinjuice och iskuber

Rätt så smaskig, testa den någon gång och ägna mig en tanke

En liknande historia utspelades i London när jag på en pub när jag försökte att beställa in en vanlig drink ”Svensk drink” som heter Gröna hissen. När jag bad om en green elevator så blev jag utkastad för att bartendern trodde att det var någon sorts drog som jag bad om Men ok, vist kan jag förstå reaktionen på min förfrågan.

  • Comments(0)//blogg.larswolgast.se/#post17

Värdens farligaste sport

NutidPosted by Lars Wolgast Thu, July 16, 2009 22:15:16

Under mitt relativt långa liv har jag sysslat med en del idrotter. Bland annat så har jag under ett antal år varit verksam inom en av världens farligaste sporter (om man ser till skadestatistiken) - nämligen korpfotboll men aldrig en skada. Jag sysslade med Judo i ett antal och ådrog mig en stukad tumme. Karate, målvakt i Bandy m.m. aldrig någon skada, förutom lite blåmärken. Så hände det sig att jag började spela Bridge på 80-talet och hur fan det kan räknas som sport fattar jag inte, men de är medlemmar i riksidrottsförbundet. Risken att bli skadad i denna vilda kampsport ansåg jag vara minimal, men ack så fel jag hade. Mitt under en tävling så fick jag så jävla bra kort, jag skulle bjuda (ja det heter så när man skall bestämma hur många stick man skall ta, som i Whist) jag slängde budgivningslappen på bordet så våldsamt att jag bröt två fingrar. Bridgeförbudets statistik över skador det året ökade med 100 % och en förfrågan från Riksidrottsförbundet ställdes om hur skorna inom Bridgen kunde öka så dramatiskt. Svaret blev att man inte haft några skador under de sista tolv åren men att medlem 1483 Wolgast har hittat ett nytt kampmoment inom sporten. Därav den 100 % ökningen av skador. Ja jag bidrog med något i alla fall. He he

Nu är vi framme i modern tid ”alltså 2000 talet”.

Jo, jag är överviktig och skulle verkligen behöva ett par hundar att knalla en mil med om dagen, men i brist på det så får man väl hitta på något som gör att man kommer ut och rör på sig. Mina grannar spelar golf, aldrig i helvete att jag kommer att ägna mig åt denna moderatbandy, men för ett år sedan så hände det - jag blev medbjuden ut på en golfrunda och fick testa lite. Jag skäms att säga det, men fan va kul det var. Så jag fixade klubbor och anmälde mig till Grönt kort-kursen, teori första helgen men under en lunch så frågade jag om inte läraren kunde visa mig lite så att jag skulle kunna träna lite själv under veckan. - Har du prövat tidigare frågade han. - Ja lite, men jag är en total nybörjare. Jag la upp bollen och han bad mig att göra ett slag. Fan vilken träff, bolljäveln drog iväg 200/250 meter. Men instruktören var ju tvungen att lära mig något också så han sa att när jag drar upp klubban så skall den upp i samma bana som när jag slår till bollen. Detta blev för mycket på en gång så jag glömde bort att bakre foten skulle följa med i rörelsen. Jag drog till bollen och vred ben o kropp men inte fötter. Jag riktigt såg hur ena benet vred sig ett kvarts varv men fotjäveln var som limmad i backen. Jag stöp som en fura och det enda jag fick fram var ett halvt skrik av smärta samtidigt som jag frågade hur bollträffen var. Jag kröp därifrån med en alvarlig ledbandsfracktur, hundra meter längre bort stod bilen och det tog nog en timme innan jag tog mig dit. Vadå golf - en säker sport! Detta hände i för ett par veckor sedan och nu börjar jag kunna stödja på foten men den är svullen och kan nog jämföras med låret i omfång. Nej man skall inte söka sig till så kallade säkra idrotter för då riskerar man att mista livet. Efter moget övervägande så funderar jag allvarlig på att ta kontakt med Carlstad Crusaders och gå över till Amerikansk fotboll, i mitt fall verkar det som om ofarliga sporter är det farligaste jag kan ge mig i.

  • Comments(2)//blogg.larswolgast.se/#post16

Vår lokale neger

NutidPosted by Lars Wolgast Thu, June 11, 2009 23:47:48

I det lilla samhälle som jag nu bor i är så att säga ett invandrar glest samhälle. Lite statistik från 2005. Landskap, Värmland. Län: Värmlands län. Kommun: Karlstad kommun. Församling: Väse-Fågelviks församling. Folkmängd(2005) : 517. Area(2005) : 72 hektar.

Vid denna tid hade vi fyra invandrare. Tre kom från Danmark och så hade vi vår egen neger. Han räknades som invandrare fast han talade gotländsk dialekt. Om jag inte mins fel så kom han till Sverige som liten och något minne från Afrikas djungler hade han inte. Men denne man hade rytmen i blodet och så fort det gavs möjlighet så trummade han, ja han var en jäkligt bra trummis ”men” Ja det finns stunder då man inte trummar, ja ni vet då det är tabu att göra vissa saker. Ett liter exempel. 2006 och Färjestad var i SM final, vi hade samlat ihop ett gäng gubbar för att se en av borta matcherna på tv hemma hos mig. Jo vår lokale neger var med fast han inte var hockey intresserad, Vad tror ni han gjorde, ja han satt och trummade på bordet under två halvlekar. Gick Färjestad till anfall så trummade han snabbt och gjorde Färjestad mål så skrek alla men han drog på men ett sjuhelvetes trumsolo. Två halvlekar fixade vi innan vi lyfte ut honom. Men han gav snabbt igen, när maj solen kom värmande så var jag inte sen att ta ut en filt på gräsmattan. Den första heta sommardagen och där låg jag och gassade i solen. Nu är det så här att staket mellan tomterna är något som vi inte har här, här knallas det över gräsmattor om man vill ta en genväg. Jo vist finns det en och annan häck men det är ju bara att kliva över och så gjorde vår lokale neger med flickvän denna soliga maj dag. Utan att se dem när de passerade på fem meters avstånd så kände jag mycket väl igen den gotländska brytningen. ”men se, det är snö kvar på Lars Wolgast gräsmatta” Jag studsade upp bara för att se ett enormt flin av vita gaddar i ett becksvart ansikte. Jag spanade som fan men inte såg jag någon snö som låg kvar, när det gick upp att det var min snövita lekamen som han liknade med kvarbliven snö. Han flyttade hem till gottland efter ett tag men nu har jag hört att det har flyttat in en ryska någon stans i skogen. Ja vi är ju tvungna att upprätthålla vår internationella prägel här i VÄSE.

  • Comments(4)//blogg.larswolgast.se/#post15

Förutfattade meningar och tvångstankar

NutidPosted by Lars Wolgast Sat, May 30, 2009 22:49:45

Förutfattade meningar har jag väl haft sedan barnsben och jag måste erkänna att somliga sitter som gjuten i mig. Som barn, eller rättare sagt långt upp i åren, var jag en hängiven homofob, men tiderna ändras och efterhand så har jag fått flera goda vänner som är homosexuella och efterhand så kom jag som väl är över denna noja. Nu kommer jag in på tvångstankar. Ibland händer det bara att man måste få häva ur sig fel sak vid fel tillfälle. Om inte bara för den egna tillfredställelsen att chocka eller att få någon att tappa hakan eller bli svarslös. Det är nu som jag knyter ihop mångas bögfobi med mina egna tvångstankar.

Årlig läkarkontroll på jobbet och det bar iväg till företagshälsovården, prover togs och synen kollades, men denna gång skulle även prostatan kollas. Av med byxorna och ner med kalsongerna, den manlige läkaren tog på ett par skyddshandskar samtidigt som jag vände röven i luften. Så tog undersökningen sin början. Det var en flink läkare och det kändes som om han höll på att inseminera en ko eller liknande, det kändes nämligen som om han var inne med halva underarmen. Jag kände hur det bara bubblade och jag viste exakt vad jag skulle häva ur mig när han var klar. - Håll käften Lars, tänk på något annat. Men si det gick inte för mina tvångstankar hade tagit över totalt. Efter mycket om och men var han klar med denna mycket väl genomförda undersökning. Underarmen var befriad från min röv när jag bara särade lite på läpparna och orden liksom flög ur mig.

”Är du redan klar, det va ju gött det där. Han är nog inte så jäkla fel ute trots allt den där Gardell” .

Läkaren tog två snabba John Cleese-steg bakåt samtidigt som han bad mig att dra upp byxorna och innan jag fått kalsongerna till knäna sa han att undersökningen var avslutad. Nu tror jag inte att jag är så genialisk att jag kom på detta själv utan att jag hört det någonstans och på så sätt fick det mig att få denna tvångstanke. Men visst är det underbart att få häva ur sig fel sak vid fel tillfälle någon gång då och då.

  • Comments(0)//blogg.larswolgast.se/#post14

Attentatet mot familjen Eriksson

1960-1969Posted by Lars Wolgast Sat, May 16, 2009 15:44:28

Detta drama utspelade sig tidigt 60-tal. En tid före saneringen av Herrhagen i Karlstad.

Att palla frukt tillhörde vardagsunderhållningen i de yngre skolåren. Sommaren bestod av bad, fotboll, springa runt kvarteret på tid eller när kvällen kom ”ut och palla”. Äpplen blev man snart trött på och päron var svåra att komma åt och i värsta fall så blev man sittandes i ett träd när päronträdets väktare kom ut. Plommon var det idealiska, lagom höga träd och syrligt goda frukter. I de kvarteren jag växte upp fanns det två ställen som var outstanding, Långgatan 40 eller hos Erikssons på John Ericssonsgatan. Långgatan 40 tog vi bara i nödfall för där fick vi ta så mycket vi ville men hos Erikssons vaktades plommonträdet som om det skulle ha varit kronjuveler. Upp på staketet på min gård, längs stuprännan och sen var man på garagetaket. Detta tak satt ihop med ett annat garagetak och sedan ner på ett cykelställstak. Sen var man vid Erikssons gräns. Mitt på gräsmattan och framför köksfönstret stod plommonträdet och bara väntade på oss. Kruxet var bara att det fanns ingen reträttväg. Enda vägen ut var genom grinden, ut på gatan och då passerade man Erikssons ingång. Denna sommar hade varit lyckad och vi hade klarat oss varenda gång som vi varit där, ett par gånger kom herr Eriksson ut men vi kunde springa fortare än han så vi klarade oss. Men så hände det som vi inte hade räknat med. Kvällen var perfekt, lagom mulen och mörkret var vår bästa vän. Eriksson hus var nedsläckt som om det inte var någon hemma. Vi tog samma väg som vanligt, hoppade ner från cykeltaket och tog raka vägen mot plommonträdet. Vi hoppade nog efter grenar samtidigt för rätt som det var blev det ett jäkla liv i trädet. Erikssons hade hängt upp en massa plåtburkar som skramlade som fan, oh! jäklar va’ rädda vi blev. Vi satte av mot grinden utan ett plommon på fickan och nu hände det som fick oss att senare bli terrorister. Gubbjäveln hade satt upp snubbeltråd så när vi närmade oss grusgången så stöp vi allihop. Någon sa att han hörde hur det skrattades inne i huset, så nu blev det krig.

Hämnd! Sen var planeringen i full gång, kriget mot Erikssons var oundvikligt. Vi cyklade förbi kåken dagen därpå för att kolla läget. Dagen var mycket varm och solen stekte. Erikssons hus låg alldeles intill trottoaren och två fönster stod öppna.

Planen var klar men för genomförandet behövde vi inskaffa vissa stridsattiraljer; en skokartong, ett långt snöre, en tre decimeter lång pinne och bete. Betet var en HV-limpa och den fixade jag. Med limpa, skokartong, pinne och tio meter snöre satte vi oss på cyklarna och trampade mot soptippen. Hedens soptipp var ett berg av sopor och på den tiden visste men inte vad sopförbränning var, man tippade ut allt och så kom det en stor maskin som körde fram och tillbaka för att platta till soporna. Här fanns också råttor och inte vilka råttor som helst, de största var stora som katter, och de var de stora råttorna som vi var ute efter. Fällan gillrades, en masonitskiva som låg i skräpet la vi som golv, skokartongen ställdes upp och i ena änden var pinnen som snöret var fäst i. Drog man undan pinnen så föll skokartongen ner och bytet var fångat. Vi la en bit av limpan på masonitskivan in under kartongen. Pinnen restes och vi gömde oss 10 meter bort. Efter några försök fick vi napp, en stor jävla råtta blev fast under och vi rusade dit för att försöka få på locket på kartongen. Skokartongen surrades väl så att odjuret inte skulle kunna smita och så fick någon att ta bytet på pakethållaren. Nu trampade vi tillbaka till John Ericssonsgatan och vi hade tur, Ericssons fönster var fortfarande öppna. De sista attentatsförberedelserna tog sin början. Någon fick på sin lott att utföra själva attentatet. Snöret runt kartongen avlägsnades och terroristen cyklade fram på trottoaren med den, innehållande en kattstor råtta Han stannade under ett öppet fönster, lyfte på locket som var i jämnhöjd med fönstret och ut hoppade råttan. In i Erikssons bostad. Alla gömde sig och vi behövde inte vänta länge, det blev ett jäkla liv i kåken och fru Eriksson kom skrikande ut ur huset. Efter en halvtimme kom herr Eriksson ut med råttan och slängde den i soptunnan. Kriget var vunnet men å andra sidan så vågade vi inte palla mer på den gården.

Jag åkte nyligen förbi det som en gång var Eriksson hus och jag tyckte mig se ett plommonträd på gräsmattan, men troligen är det ett nytt träd, för om det varit det gamla, så skulle det vara minst 60-70 år gammalt. Brottet utfördes för 45 år sedan och bör väl vara preskriberat nu.


  • Comments(1)//blogg.larswolgast.se/#post13

Till sjöss ”eller mitt enda segelbåtsbygge”

1960-1969Posted by Lars Wolgast Sun, May 10, 2009 00:15:38

Det var någon gång på 60 talet och isen hade gått, Vänern log sådär vårsolsblått inbjudande när man stod vid Karlstads hamn i maj. För bara ett par månader sedan hade vi varit här och hoppat mellan isflaken, så här i efterhand så kan man lugnt påstå att det är ett under att inget allvarligt hände. Jag hade en orange Crescentcykel med en limpa till dyna och Stockholmsstyre. Jag, troligen var Bössa med, Kaja kan ha varit med men här är jag osäker. Hur som helst så satt på kajkanten när någon kom på att vi skulle bygga en segelbåt. Så här i efterhand kan jag nog ana att det var Bössas ide för han blev med åren en man med ett stort båttycke. Men att bygga en båt var inte det lättaste och ingen av oss ungar var insatta i hur man skulle gå till väga. Men kreativa som vi var, tog vi vad som fanns. Någonstans vid Lerets fotbollsplan hittade vi ett badkar och detta var starten på segelbåtsprojekt. Att badkaret skulle kantra förstod vi, så här gällde det att få farkosten sjöduglig. Farkosten ”Badkaret” fraktades till hamnen där bygget skulle ske, här fanns det både plankor och snören liggande lite överallt. Med hjälp av diverse plankbitar och snören m.m. byggdes två pontoner som var på varsin sida av badkaret, hur vi fick dessa att sitta fast fattar jag än idag inte. En mast restes och på något sätt så fick vi den att stå stadigt med snörens hjälp. Vad vore livet utan snören? En mig närstående person skulle gladeligen tro att man kan bygga ett hus med hjälp av tejp och snören. Raskt över till båtbyggandet igen.

Båten ”Badkaret” med pontoner och mast var alltså klar och nu saknades det bara ett segel. ”Det fixar jag” sa jag och svingade mig upp på min orange Crescent. Full speed hem, morsan jobbade, lyckan var fullständig, jag snodde ett lakan och trampade åter ner till hamnen. Seglet sattes upp och nu var det bara att ge sig ut på sjön. Hur lottningen eller valet föll av den som skulle få äran av att provsegla, vet jag inte. Troligen så var det lottdragning för jag har i så fall vunnit högvinsten två gånger i mitt liv, denna och senare i livet när vi drog lott om vem som skulle skura skithuset när jag gjorde lumpen. Farkosten sjösattes och jag satte mig i, vinden tog tag i seglet och jag lämnade kajen. Det tog högst en minut eller 10 meter innan bottenpluggen lossnade. Att ett badkar kan fyllas så fort på vatten från fel håll kan jag inte fatta. Det tar väl fem tio minuter att fylla ett badkar i hemmet men här var det fullt på en gång. Jag trodde att jag skulle kunna springa på vattnet men så var inte fallet, efter ett tag så kom jag trots allt i land och det jag minns var att stuveriarbetarna som sett allt skrattade så de grät. När jag nu besöker Karlstads hamn brukar jag ta en promenad längs kajen till det stället där Regalbadkaret ligger sjunket och om ett par hundra år så kommer man att bärga detta badkar med pontoner och ge det ett eget museum

  • Comments(0)//blogg.larswolgast.se/#post11

Fel Fel Fel

1950-1959Posted by Lars Wolgast Wed, May 06, 2009 21:04:18

Felaktig historia stöter man ibland på, men nu har jag upptäckt något som kommer att chocka världen. Våra historieböcker kommer med största sannolikhet att skrivas om.

Skateboardens historia är nämligen helt felaktig.

Så här skrivs det om man söker i ämnet

”Skateboarden har utvecklats och gått upp och ner i sin popularitet sen lanseringen [1950-talet]. Skateboard härstammar från surfare som ville göra något när surfsäsongen var över. Under den första popularitetsvågen på 1950-talet var brädorna smala och ofta gjorda i ett trästycke. En av tillverkarna George Powell gjorde sitt första skateboard 1957 och skulle med tiden stå för en stor del av utvecklingen av brädan.”

Här är emellertid den riktiga historien om Skateboardens tillkomst och det mycket kända konditoriet Hanna Larsson har en central roll i denna historiska händelse. Historien utspelas i Karlstad och närmare bestämt i stadsdelen Herrhagen.

Sedan tidigt 1900 tal ägdes konditoriet och bageriet av paret Hanna Larsson och hennes tyske make Walter Pfändtner och taxen Nappe. Butiken var på Långgatan 36 och bageriet var beläget i samma hörnhus men på adressen Värmlandsgatan 5. Bageriet låg i källaren och det var troligen här bagarmästare Pfändtner uppfann skateboarden.

Så här är historien, jag bodde själv i samma hus som paret Larsson – Pfändtner och såg denna historia utspelas.

Efter dagens slut tog konditorparet med sig allehanda läckerheter till bostaden, ibland var det en tårta som inte blivit såld eller så var det ett antal bakelser. Vi barn såg ofta hur de kom över gården med underbara konditorivaror som de skulle smaska på under kvällen, men aldrig hände det att de stack till oss ens en kaka eller något annat gott. Nej här gavs det inte bort en smula. Taxen Nappe som var Walter Pfändtners bästa vän, fick naturligtvis istället vara med och dela på läckerbitarna. Nappe blev med åren allt fetare och till slut släpade han magen i marken när han försökte ta sig fram. Det var då bagarmästare Pfändtner fick en snilleblixt. Han kapade till en plankbit som skulle skydda Nappes mage och sen tog han fyra träkoner av en typ som satt i ändan på omslagspappersrullar. Bagarmästare Pfändtner satte dessa i varsin ända på plankan och helt plötsligt så hade den fått hjul. Skateboarden var uppfunnen men om detta hade Pfändtner ingen aning, för ännu var han inte klar. Med en livrem runt Nappe fäste han brädan och se! Nappe kunde gå utan att släpa magen i marken.Ja, ibland blev det lite problem men oftast så fungerade det.

Nappe lufsade omkring på innergården och Pfändtner stod i fönstret och njöt av sin uppfinning när Nappe efter ett tag fick för sig att han skulle gå ut på gatan och det var nu helvetet brakade lös. Gatan var egentligen en backe som var två kvarter lång och slutade först i en stort jävla dike innan banvallen. Nappe kom nu ut på gatan med långa rullande steg, han stannade för att byta färdriktning - han skulle uppför backen. Tassarna släppte sitt grepp och hundjävel började rulla baklänges nerför backen. Bagarmästare Pfändtner som likt hunden var rätt fyllig, fattade faran och kvick som en iller tog han sig ut. Nappe hade nu fått upp en relativt hög fart och rakt gick plankan dessutom när han passerade första korsningen baklänges - utan problem. Pfändtner var nu på språng men han märkte rätt omgående att jycken rullade fortare än vad han själv kunde springa. Han bad troligen för Nappes liv när jycken kraschade i diket. Vi såg hur Pfändtner bar hem Nappe som trots allt hade klarat sig helskinnad från detta äventyr. Bagarmästare Walter Pfändtner fick aldrig någon belöning för sin uppfinning men på detta sätt vill jag poängtera hans stora insats som uppfinnare.



  • Comments(2)//blogg.larswolgast.se/#post10

The Golden Years

1960-1969Posted by Lars Wolgast Tue, May 05, 2009 21:26:22

Mariebergsskogen

Welcome to The Golden Years

Att gå till Mariebergsskogen kolla in bra band, hänga vid dansbanan eller det vikigaste av allt ”brudar” Mariebergsskogen var ett måste för alla ungdomar under sommaren, det var här det hände och alla var här. Vi drack mellanöl eller starköl som såldes på prov i livsmedelsaffärer från hösten 1967 till sommaren 1968. Efter att ha grottat lite så har jag hittat ett antal minnesstunder att skriva om. Detta är en liten försmak på vad som komma skall. Det hände mycket i skogen och en del minnen vill jag naturligtvis dela med mig

I will return

1965-04-30 Spotnicks

1965-05-29 Hep Stars

1965-06-06 Lollipops, Javalins

1965-06-12 Ford Emile Show (GB)

1965-06-25 Osmond Brothers (USA)

1965-06-26 Hep Stars

1965-07-10 Don Gardener o Dee Dee Ford(USA)

1965-08-07 The Phantoms(GB)

1965-08-15 Tages

1966-05-01 Lollipops (DAN)

1966-05-07 Don Gardener & his Go go girls (USA)

1966-05-14 Hep Stars

1966-05-15 Ola and the Janglers

1966-05-28 Millie Small (JAM)

1966-05-29 Tages

1966-06-05 Spotnicks

1966-06-12 Hollies, Lee Kings (GB)

1966-06-19 Osmond Brothers (USA)

1966-06-26 Annabee Nox

1966-07-30 Plommons

1966-08-13 Alma Cogan (GB)

1966-08-27 Hep Stars, Gaggas

1967-04-22 Mascots

1967-05-01 Tages

1967-05-06 Hep Stars

1967-05-07 Ola & Janglers

1967-05-20 The Jimi Hendrix Experience (USA)

1967-05-28 Spotnicks

1967-06-03 Searchers, Jackpots (GB)

1967-06-10 Troggs (GB)

1967-06-18 Fabulous Four, Roosters

1967-07-23 Hep Stars

1967-08-06 Dee Jays (GB)

1967-08-13 Jackpots

1967-08-19 Hollies (GB)

1967-08-27 Spotnicks

1967-09-09 The Jimi Hendrix Experience (USA)

1968-04-21 Hounds

1968-04-28 Tom & Mick & Maniacs

1968-05-24 Manfred Mann (GB)

1968-05-25 Hansson & Karlsson

1968-05-26 Hep Stars

1968-06-02 Hounds

1968-06-02 Tom & Mick & Maniacs

1968-06-02 Jerry Williams & Dynamite Brass

1968-06-09 Kinks (GB)

1968-07-14 Ola & The Janglers

1968-08-03 Hep Stars

1968-08-17 Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich (GB)

1969-06-04 Paul Jones o Mike Cotton Sound (GB)

1969-06-14 Bamboo (Mikael Rickfors)

1969-06-24 Tommy Körberg o New Generation

1969-06-28 Peps & Blues Quality

1969-06-28 Mecki Mark Men

1969-07-13 Ola Håkansson, Tommy Blom, Dandys

1969-08-02 Amen Corner (GB)

Amen Corner var ett av de absolut bästa banden som besökte skogen. Gruppen var i toppform med deras live framträdande var lysande. De hade precis innan skogen konseren legat högt på topplistor med "(If Paradise Is) Half as Nice" och ”Hello Susie” Kommer ni ihåg dem? Jag har detta framträdandet inspelat (inte från skogen men exakt lika spelning fån GB) Är du intresserad så hör av dig så får du också återuppleva musiken från en magisk kväll från 1969

1969-09-06 Blues Quality

  • Comments(1)//blogg.larswolgast.se/#post9

(ja så va dä!)

1970-1979Posted by Lars Wolgast Fri, May 01, 2009 01:55:11

1969 - det var då något hände och det visade sig ha mycket större betydelse än vad jag någonsin skulle kunnat tro. Beatles släppte Abbey Road och Led Zeppelin kom med sina två första album, Creedence Clearwater Revival gav ut och Willy and the Poor Boys, Rolling Stones - Let It Bleed, The Who släppte klassikern Tommy och Bob Dylan kom med Nashville Skyline och Moody Blues gav ut To Our Children's Children's Children. Detta är bara ett axplock av skivor som kom detta år och ändå så är det en svensk skiva som reste sig över det mesta detta år. Jag och en kompis tillbringade en stor del av denna sensommar med att lyssna till något som var så jävla nytt och fräscht och helt sanslöst bra. Pugh Rogefeldt - Ja, dä ä dä! Så här hade ingen sjungit på svenska tidigare och vilket sound. Det var pop, jazz, flummigt och skitskumt. Första låten börjar med ett trumsolo, va fan det går väl inte - och hela tiden upptäckte man nya saker. Innerfodralet var handskrivet med en massa små krumelurer och teckningar bland alla texter. Jag köpte skivan någon gång runt den 15 juli och jag var såld från första spåret. Men Pugh ställde till mer än jag hade kunnat ana för i och med denna skiva så började jag lyssna på sånt som jag inte tidigare brytt mig om.

Livet innan Pugh var väldigt mycket Beatles, Stons och andra väl producerade band. Nu öppnade han dörren för Pink Floyd (Pink Floyd på den tiden var mycket experimentella) Jag köpte Savoy Brown, King Crimson, Cream, Chicken Schack, m.m. Det var väl inte något som hände över en natt men med tiden så drog jag mig allt mer från den musik som mina polare lyssnade till och en bit in på 70-talet så tillhörde vi helt skilda grupperingar. Jag åkte och såg Emerson, Lake & Palmer när mina gamla polare drog i väg och spanade in Rockfolket. Jag fixade inte att varken se eller höra Rock Ragge och de tyckte troligen samma sak när jag satt och flummade in på Jethro Tull.

Nä men va då! Gamla elefanter skall inte ut och rocka som i fornstora dar, det är klart att det behövdes en 75:a Explorer för att tycka att Burken var bra. Men det är samma sak i dag, när Dylan kommer till Karlstad, det är ju för fan pinsamt med gamla elefanters sista dödsdans. Men som tur är så finns det rätt goa undantag och efter denna lilla krönika så lägger jag ut en film på gamla gubbar som i mitt tycke låter minst lika bra - eller bättre nu - än de gjorde för 40 år sedan. Moody Blues.

Hur som helst så blev det så att jag hamnade i en afghanpäls och en handmålad folkabuss med Peacemärken och blommor på. Mina gamla polare körde amerikanska bilar medan de som var förståndigast pluggade på Teknis och blev ingenjörer och egna företagare.

Jag måste erkänna att jag tog öppet avstånd och föraktade mina gamla vänner när de gled förbi med Jerry Lee Lewis på maxvolym ifrån en gammal skitsnygg cabbad amerikanare. Bilarna var jag innerst inne avundsjuk på och dessutom så var det allid en jäkla massa brudar med. Men för fan, det skulle aldrig funka, inte med den musiken. Men tiden suddar för det mesta ut sina spår och i dag kör de flesta av oss Volvo eller något annat Svenssonmärke. Om vi skulle besöka varandra i våra kära bilar så inbillar jag mig att de fortfarande drar på Jerry Lee på maxvolym medan jag fortfarande sjunger med i Pughs ”Här kommer natten”.

När jag så här i efterhand ser tillbaka och tar magisterns plats för att betygsätta det som var - så är det väldigt lätt. Arbetarungarna som kom ifrån min barndoms kvarter står med flaggan i topp. Ärliga i alla lägen och kreativa med mycket små medel och en vänskap som inte suddas ut av tid eller att man flyttar hundra mil bort. Jo visst finns det undantag från regeln, men som grupp reser sig dessa ungar upp över alla andra. Rakryggade och de flesta är jävla stolta över sitt ursprung.



  • Comments(1)//blogg.larswolgast.se/#post7

ce-certifierad begravning?

NutidPosted by Lars Wolgast Sun, April 26, 2009 17:34:16

Dags att börja planera min egen begravning.

Ett rätt kul projekt om jag får säga det själv. OK så här ligger det till. För ett par år sedan så dog en av mina gamla polare. Han gick bara å dog så där helt utan vidare och inte hade han planerat för detta heller. Hans mor som då var 95 år fick fixa begravningen och hur den skulle se ut. (jo då hon fick god hjälp av goda vänner) men inte var det en begravning som han skulle ha önskat sig. Här fick jag mig en tanke ställare, fan också! jag kan ju själv trilla av pinnen när som helt.

Jag är överviktig och taskig kondis mm så det är inte så otroligt att detta skulle kunna hända när som hels. Jag blev medveten och på sätt och vis kompis med döden. Men när den dagen kommer så skall ingen präst stå där och snacka om mig precis som om han kände mig, nä du här har jag andra planer.

Jag skall spela in en DVD där jag håller min egen begravning. Jag skall alltså projiceras på en duk där alla kan se mig och på så sätt får jag sammanfatta mitt liv och det viktiga i kråksången, jag får sista ordet he he.

Vilken grej att få säga i högtalarna när alla ser mig ” Av jord är jag kommen och av jord skall jag åter varda” På kistan som jag naturligtvis snickrat själv skall det stå ett FBK standar och musiken skall vara SM-guld, SM-guld, SM-guld. Nej det där sista var ett skämt men musiken är viktig. 13 minuter och 27 sekunder innan klockorna ringer så spelas Pink Floyd - Shine On You Crazy Diamond och där efter Yesterday,Blood, Sweat and Tears - And When I Die och allt avslutas med The Doors - The End

Efteråt så samlas alla och dricker kaffe och äter den där jävla smörgåstårtan, NEJ NEJ NEJ. Hyr en festlokal och se till att någon gjort en tysklands resa innan för det sista jag vill ha är ett jäkla partaj. Bär med liket och ställ mig på hög kant mot en vägg, se till att fötterna är neråt. Sen skall det ätas god mat och drickas brännvin, men glöm inte att skåla för liket! Sen skall det spelas musik hela natten men se till att det är sådan som jag själv skulle ha spelat. När alla är fulla så skall ni bära ut kistan och göra en stor jäkla brasa och låta mig gå upp i rök.

Nej jag skall leva länge till för livet är trotts alt rätt kul. Bara en sådan sak att hela tiden få lära känna nya människor gör livet värt att leva, eller att få uppleva fler fester då FBK tar SM-guld. Grädden på moset är när alla kära vänner och bekanta uppvaktar mig på födelsedagen den 24 juli … GLÖM INTE DETTA. Notera redan nu i kalendern!

Jag undrar om man kan få en sådan här begravning CE certifierad och kravmärkt ekologiskt anpassad slutförvaring enligt Eu stadgar.

22 § Om regeringen begär det ska Riksgäldskontoret, innan de
säkerheter som avses i 21 § prövas, yttra sig i frågan om
säkerheterna är godtagbara. Om det behövs för att säkerställa
statens rätt, ska Riksgäldskontoret föreslå de villkor som
säkerheterna bör förenas med.

24 § En avgiftsskyldig tillståndshavare som inte är
reaktorinnehavare ska till Kärnavfallsfonden ställa godtagbara
säkerheter motsvarande det beslutade finansieringsbeloppet
eller, om tillståndshavaren har beviljats sådan dispens som
avses i 17 §, samtliga återstående grundkostnader och
merkostnader.

Säkerheterna ska förvaltas av Riksgäldskontoret.

Man bör attså kolla så att jag inte läcker något avfall. men annars verkar det OK




  • Comments(1)//blogg.larswolgast.se/#post6

Lördagen den 26 juli 1969

1960-1969Posted by Lars Wolgast Fri, April 24, 2009 00:18:43

Lördagen den 26 juli 1969 vid 14-tiden, det var en sådan där sommarsolig dag som bara fanns när vi var tonåringar och platsen var vår borg, nämligen Herrhagen, en stadsdel i Karlstad. En arbetarstadsdel med arbetarungar som inte hade det allt för fett men var fan så stolta. Undantaget var Rikard för han kom från Norrstrand och hur han hade nästlat sig in i vårt gäng är en gåta. Hur som helt så var han en hyvens grabb och platsade i gänget. Nu raskt över till själva storyn.

Jag och Rikard. bild från 68 eller 69

Platsen är parken bredvid vallen och snett bakom oss ligger Herrhagsskolan. Ett antal mopeder står uppställda lite var stans och på parkbänken sitter tre killar och spelat femkort. Bagarn sitter på ena kanten och gränsle över sittplankorna har vi bästa kompisen Göte. Göte och Bagarn var på denna tid lika sammansvetsade som två bröder, de bodde på samma gård och gillade samma musik m.m. När den ene kom så visste man att den andre inte var långt bort. Halvsittande på huk satt Buick med kort i handen, femkort var nog inte Buicks specialitet, han föredrog whist. En påse dillchips och en halvt urdrucken passionsfrukt stod i gräset bredvid bänken. I gräset ett par meter från parkbänken låg jag tillsammans med Liffan och Rickard Blomqvist och alla lyssnade på Tio i Topp. Någon hade tagit med sig en transistor radio och om jag inte minns fel så var det Buick som var den stolta ägaren. Olle kommer efter att ha varit hemma och fått lite mat, Rikard sträcker sig efter en kasse med åtta flaskor TT mellanöl, jag köpte alltid Till fatöl men Rikard körde med TT och så skulle det vara Rigello flaskor.

Ja, ni vet den där sorten som såg ut som en handgranat, man slet av toppen av plast, drack fort som fan och sen kastade man flaskan så långt man kunde. Så här såg programmet ut för lördagen. Slappa i parken och snacka lite skit och spela femkort, när min morsa hade kommit hem från jobbet så drog hon till landet så fort som möjligt. Jag växte alltså upp med en ensamstående mamma, min farsa drog så fort det hade gått för honom så han var vid denna tid totalt okänd. Men morsan fixade en annan påsättare vid namn Randolph Lindgren och han var i mina ögon en stor skithög. Men han hade en ljus fläck fast den var jävligt liten - så fort det var lördag så tog han med morsan till ett torp som de hyrde över sommaren. Prisad vare Gud för detta, för jag fick vara ensam i lägenheten var enda helg under sommarhalvåret. Efter parken så drog vi alltså hem till mig för att hinka mellanöl, sen var det Mariebergsskogen som gällde. Men vi skall inte gå händelserna i förväg för det är i parken som detta avsnitt handlar om. Tio i topp var ingen höjdare denna vecka för i topp låg Elvis med ”In The Ghetto” och det var ju en pina för mig som tyckte att Elvis var det närmaste en kloak man kunde komma (efter att ha mognat och i annat sällskap så kunde jag senare erkänna att han var rätt bra) Jag var- och är ett Beatlesfreak men nu hade man släppt ”The Ballad of John and Yoko” och inte ens jag kunde erkänna att detta var någon höjdarhit. Men Bagar-jäkeln mådde som en prins och nu snackades det Elvis ta mig fan var enda minut och Bagarn han njöt av situationen så jag trodde att han skulle spricka. Men så hände det, ja, inom loppet av en kvart skulle två saker hända som gör att jag aldrig kommer att glömma denna lördag 26 juli 1969. Det första som hände var att man spelade en låt som fick mig att bli alldeles stel, va fan är detta? Jävlar va bra! Jag blev helt såld på denna låt och inte kom den bättre är elva på topplistan. Sonny Charles & Checkmates LTD med ” Black Pearl”. Troligen så är det bara jag som kommer ihåg detta mästerverk. Det tog mig trettio år att få tag på skivan, men nu är dyrgripen min och i säkert förvar. Jag var helt salig över denna soulballad när nästa övernaturliga sak inträffade. Lite längre ner i parken i riktning mot pråmkanalen var det ett större buskage som avgränsade parken mot ett ålderdomshem. Det blev alldeles tyst, vi hörde ett ljud eller något liknande som aldrig tidigare hörts på denna jord. I efterhand så har det beskrivits som skriket av en kåt råbock som vrålar ut sin brunst samtidigt som någon skär tasken av honom. Inte heller jag hade någon bra förklaring på detta läte trots att det pågick i flera minuter. Efter en stund så kom det ut en liten man ur buskarna med en saxofon i en rem runt halsen. (en del säger så här i efterhand att det var en trombon, men om detta är vi inte helt överens) Den lille mannen kom med bestämda steg emot oss och sträckte fram handen och hälsade på oss alla samtidigt som han presenterade sig. Goddag mitt namn är Nils-Waldemar Larsson, jag är bilhandlare, konditor och musiker. Bara det att han skakade tass med oss alla och sen denna sanslösa presentation fick oss alla att tappa hakan.

Tack vare lite böcker så var det lätt att fastställa datumet för detta. Det var bara att kolla när Black Pearl blev elva på tio i topp och då fick man denna händelse med Nils-Waldemar på köpet.

Det mesta som jag har skrivit är helt korrekt men jag kan ha missat folk som var med när detta utspelade sig, var Tore med? Hur var det med Mats och Arne, var Kerstin där med Urbin (ja, jag tror att jycken hette så) Känner du igen dig och minns saker som jag missat, så skriv och rätta mig.

Jag skall i framtiden försöka att plita ner lite fler episoder från ett ungdomsgäng en gång i tiden.

Så här såg Tio i Topp listan ut 26 juli 1969

1. Elvis Presley - In the ghetto

2. Gene Pitney - If I only had time

3, Sonny James - Running bear

4. Eleanor Bodel - Keep searchin

5. Cowsills – Hair

6. The Beatles - The ballad of John & Yoko

7. Peter, Paul & Mary - Day is done

8. Pau Jones - It´s getting better

9. Cliff Richard - Big ship

10. Revere, Paul, & the Raiders Let me

11. Charles, Sonny, & the Checkmates Ltd - Black pearl

12. Jethro Tull - Living in the Past

13. Don Partridge - Colour my world

14. Peter Sarstedt - Frozen Orange Juice

15. Marvin Gaye – Too Busy Thinking About My Baby

  • Comments(6)//blogg.larswolgast.se/#post5

Tio I Topp

MusikPosted by Lars Wolgast Wed, April 22, 2009 22:40:34

Tio i Topp.

Öppna PDF dokumentet.

Kolla in Sandgrens eminenta Tio i Topp sammanställning.

  • Comments(1)//blogg.larswolgast.se/#post4

Back to the roots

NutidPosted by Lars Wolgast Thu, April 16, 2009 00:22:58

Som en blixt från en klar himmel slog denna tanke mig, en riktig käftsmäll som fick mig att sätta mig en stund. Va fan är inte Tobban med för?

Tidigt 70-tal och baksmällan efter 60-talets vulkanutbrott i populärmusikens utveckling. 70-talet kändes till en början som ett musikaliskt vakuum. Det var under denna tid som jag blev kompis med Tobban eller Torbjörn som han egentligen heter.

T var en rätt stöddig yngling som hade sina rötter i Filipstad, hos T lyssnade vi på B.B. King, Muddy Waters, Howlin Wolf, Otis Spann m m, här hade jag alltså hittat en polare som visade mig vägen in på en ny gata och här fanns det hur mycket bra musik som helst att upptäcka.

Dags för 2009 års upplaga av Åmåls Blues Fest och det var nu som blixten slog ner hos mig. Men va fan, jag kan väl inte hålla på och åka till bluesfesten om inte Tobban är med. Han om någon är ju den självklara följeslagaren till detta evenemang.

Någon gång på 70-talet var Tobban med i en bilolycka och sitter numer i rullstol, vi hade kontakt några år, men så gled jag bort från min gamla vän.

Nu satt jag med telefonen i handen och ringde upp Tobban ”morrndaaaaa hörde jag från andra änden. Hur fan kan man svara ”morrndaaaaa klockan 4 på eftermiddagen och varför svara som en norsk.

Typiskt Tobban, när jag senast ringde upp honom för 25 år sedan så låt det likadant ”morrndaaaaa - jag hade alltså kommit rätt.- Tjena Tobban din gamle polare Masken här, hur är läget med dig då? Svar: Höve upp o fötterna ner eller va fan hade du förväntat dig? Nä vissa saker ändrar man inte så lätt på, men du - vore det inte lite enklare att svara med telefonnummer eller namn? - Din dumme fan, svarar jag inte med ”morrndaaaaa så tror jo folk att de ringt fel. - Du Tobban, är du hemma ett tag till, för jag tänkte komma upp en sväng. Svar: ja jag rymmer inte så jäkla lätt. Oj oj oj Va blir detta. Sagt och gjort, jag satte mig i bilen och åkte hem till Tobban. Väl framme tog jag upp min idé omedelbart, -Du skall med på Åmåls Blues Fest i sommar! -Jaha, fick jag till svar, - men hur funkat det med rullstolen med mera?

- Inga problem, jag har kollat läget och du kommer att kunna rulla vart som helst och övernattning har jag fixat i en skola. Han nappade på allt och inom fem minuter var allt bestämt och klart.

Back to the roots, om ett par månader så intar vi Bluesfesten och det skall bli ett sant nöje att få tillbringa en helg med en polare från tiden då det begav sig.



  • Comments(1)//blogg.larswolgast.se/#post3

En friserad historia om vår samtid

NutidPosted by Lars Wolgast Thu, March 12, 2009 15:38:59

En halvtimme när allt gick fel. Jo rätt som det är så går allt år skogen och detta beror på att jag aldrig kan hålla käft.

En friserad historia om vår samtid.

Jag var hemma hos en polare i dag för att planera årets färd till en gemensam aktivitet, vilka som skulle hänga med, hur många dagar vi skulle vara där och det obligatoriska, hur många rum som skall bokas. Det sistnämnda bryr jag mig inte om för är man på festival så är det tält som gäller. Mina betydligt yngre vänner är lite för bekväma så för dem är det hotell eller kampingstugor som är enda alternativet. Lite mesigt enligt mig men de gör som de vill. Hur som hels så satt vi där och pimplade kaffe när någon drog en vitts, ja det ena ger det andra och på något sätt så fyllde jag i med en annan liten vitts. "vet ni vad bögar har för preventivmedel? NÄÄ HÄ sa alla. Det vet ni väll att de använder bakpulver" Nu drog helvetet i gång, det visade sig att två av gästerna var homosexuella och den här sortens på hopp var det grövsta som det upplevt på länge. Jag bad naturligtvis om ursäkt och planeringen fortsatt. Efter en stund så sträckte jag mig över bordet för att ta en apelsin som låg i ett fruktfat. JAFFA, är du inte klok din jävel skojade jag med min polare (jo vi brukar kunna häva ur oss i sort sett vad som helst utan att det behöver betyda något) köper du israeliska varor nu också, bojkotta de jäklarna för du vet lika väl som jag vad de sysslar med där nere. Damen bredvid mig blev högröd i ansiktet. Hon ställde sig up och skrek, är du antisemit den jävel!! Här stannar jag inte en minut till. Min bäste vän hade nu fullt upp med att lugna en judisk kvinna och två homosexuella herrar. I ett taffligt försök att rädda situationen sa jag något om att släppa freonerna fria så att vi skulle kunna odla de här förbaskade apelsinerna i Sverige i stället. Damen på min andra sida var en mycket aktiv kvinna inom miljörörelsen, ja ni kan nog ana resten. Jag ursäktade mig och åkte hem. Väl hemma så ringde telefonen, det var min polare. Jag anade det värsta men här hade jag helt fel. Han ringde och sa att nu var planeringen klar och alla skulle följa med, men en förutsättning var att jag skulle bo i tält. Slutet gott och vem hade trott det.
Men är det någon som vill häng med så finns det platts i tältet.

  • Comments(0)//blogg.larswolgast.se/#post2

Åter en Jul

julkåseriPosted by Lars Wolgast Tue, March 10, 2009 20:36:40

Ett litet julkåseri inför julen 2010

Jul, jul, underbara jul. Sjuarmade stakar i alla fönster och få vet vad den står för. Då är det lite lättare med adventstjärnan som ni hängt upp samtidigt som ni stolt talar om att ni gått ur svenska kyrkan. Tomten är ett kapitel för sig själv, för tron på honom i den form vi ser i dag är ju framtagen av Coca Cola i all sin röda charm. Julgranen står så prydligt i ett hörn, klädd som sig bör, ty traditionens makt är stor och julgranen skall se ut precis som den gjorde när vi var små. Men vänta - det är något som är fel, julgranen luktar inte som den borde. Försiktigt smyger jag mig fram och till min fasa hittar jag en doftgran med tallbarrslukt instucken i plasteländet. Traditionens makt är stor om det inte vore för latmasken som inte orkar dammsuga granbarr var och varannan dag. Jaha ja, det visste jag inte, är du också allergisk mot granar, ja då förstår jag att du har en av plast. Men vad synd hörru du, hur går det med svamp plockningen? Eller plockar du bara svamp i lövskog nu för tiden. Min käre granne som helt så där utan vidare blivit alldeles enastående fanatiskt miljömedveten, han skall inte ha någon julgran i år på grund av skövlingen av regnskogar??? och inte skall han ha någon i plastgran heller på grund av miljöförstöringen när man tillverkar plastgranar så det blev en neongran från Rusta, allt i miljöns namn. På andra sidan gatan har jag en granne som lyser upp hela kvarteret med ett formidabelt ljusskådespel i björkar, buskar, runt hela huset. Ja vart än det går att sätta belysning så nog fan är det ljusprytt. Och som om detta inte skulle vara nog så har han fått upp en blinkande ren på taket som vindflöjel. Måste kosta en del det där, frågade jag lite försynt. Nä, fan heller, fick jag till svar, det är 12 volt och hela köret är dessutom miljö certifierat eftersom jag har elen ifrån Telge Energi. Vadå miljö certifierat? frågade jag. Jo, de tar allt från vindkraft så nu behöver inte den där miljö idioten på andra sidan springa in här på nätterna och klippa av sladdarna. Lite längre ner på gatan bor en herre som är elallergiker och enligt rykten så har han hyrt sig en fjällstuga som han skall bo i tills grannen med lamporna plockat ner allt, men om det är som i fjol så satt allt uppe till påsk. Den stackars elallergikern står väl ut fjorton dar - tre veckor innan han kommer hem och glömmer sina krämpor.


  • Comments(1)//blogg.larswolgast.se/#post0