Minnen från förr och nu. Allt i en salig röra

Minnen från förr och nu. Allt i en salig röra

Republiken Bloggen

Ett gott skratt förlänger inte livet men däremot så förlänger den käften

Screwdriver, Sir?

1970-1979Posted by Lars Wolgast Mon, August 31, 2009 11:30:45

Vi satt fem gubbar och tittade på en hockeymatch på TV när en av mina vänner berättade en dråplig historia och då blev ju jag tvungen att fylla i med en av mina tavlor. Jag väntade till det blev periodpaus innan jag berättade en historia från 70-talet om hur lätt det är att totalt göra bort sig ”Jo, det har blivit en del tavlor genom åren”. Jag förbannar än i dag det svenska skolsystemet som undanhåller en viktig information i skolundervisningen. En gång i forntiden fick jag för mig att jag skulle besöka Mardi Gras i New Orleans efter att ha sett filmen Easy Rider. Mardi Gras-karneval hålls i New Orleans Louisiana USA och är en är en av de mest berömda karnevalerna i världen. Jag tog mig till Miami och där hyrde jag en bil för att åka till New Orleans. Taskigt med pengar så hela resan var en lågbudget tripp. Bilen som jag hyrde var inget undantag och det var grädden på moset i lågbudgetklassen, endast cykel skulle ha varit billigare att hyra. ”

Rent-A-Wreck” är en skrotbil som man körde så länge som den gick och jag förstod nog redan efter ett par hundra meter att denna kärra inte skulle orka ända fram till New Orleans. Det visade sig att bilhelvetet brann upp efter halva resan, en bit in i Louisianas träskmarker. Jag fick ta mig tillbaka till Miami med en Greyhoundbuss. Storyn kring bilbranden och vad som hände återkommer jag till. Det var en sanslös historia som förtjänar ett eget avsnitt. När jag återkommit till Miami strosade jag omkring i hamnen och fick syn på ett kryssningsfartyg som körde dagsresor till Bahamas och när jag spanade i kartan över rutten så upptäckte jag att båten skulle gå rakt igenom Bermuda-triangeln! Bahamas sket jag väl i men Bermuda-triangeln var jag helt enkelt tvungen att åka igenom. Jag såg i mitt inre hur jag skulle stå i fören på skeppet och spana efter fartyg som sögs ner i havsdjupet. Biljett köptes och 06.30 följande morgon gick jag ombord på detta ståtliga kryssningsfartyg.

Det var då det hände …

När jag kom ombord så möttes jag av en mycket ståtlig mörkhyad man i vit skeppskostym och till min stora förvåning så tilltalade han mig med orden

Screwdriver, Sir?

Jag blev så förvånad att jag troligen såg ut som en fågelholk i ansiktet för min skolengelska infattade inte drinkar och som jag förstod det, var att han frågade efter en skruvmejsel. Helt instinktivt och utan att tänka så svarade jag

No I don't work here.

Och så passerade jag en aningen förvånad man som bjöd på välkomstdrinkar. Hur en sådan fadäs kan spridas så fort kan jag än i dag inte fatta, men var jag än vände mig under resans gång, såg jag fartygspersonal småle. Besökte jag någon av barerna så rusade bartendern fram till mig och frågade ” Screwdriver, Sir?”. Till slut kände jag att jag helst ville gömma mig på en toalett resten av resan, men skit samma - jag bjöd dem på detta. De fick lite kul på min bekostnad och så här i efterhand så tycker till och med jag att det var jäkligt kul. Screwdriver består av 6, 0 cl vodka och 20 cl Apelsinjuice och iskuber

Rätt så smaskig, testa den någon gång och ägna mig en tanke

En liknande historia utspelades i London när jag på en pub när jag försökte att beställa in en vanlig drink ”Svensk drink” som heter Gröna hissen. När jag bad om en green elevator så blev jag utkastad för att bartendern trodde att det var någon sorts drog som jag bad om Men ok, vist kan jag förstå reaktionen på min förfrågan.

  • Comments(0)//blogg.larswolgast.se/#post17

(ja så va dä!)

1970-1979Posted by Lars Wolgast Fri, May 01, 2009 01:55:11

1969 - det var då något hände och det visade sig ha mycket större betydelse än vad jag någonsin skulle kunnat tro. Beatles släppte Abbey Road och Led Zeppelin kom med sina två första album, Creedence Clearwater Revival gav ut och Willy and the Poor Boys, Rolling Stones - Let It Bleed, The Who släppte klassikern Tommy och Bob Dylan kom med Nashville Skyline och Moody Blues gav ut To Our Children's Children's Children. Detta är bara ett axplock av skivor som kom detta år och ändå så är det en svensk skiva som reste sig över det mesta detta år. Jag och en kompis tillbringade en stor del av denna sensommar med att lyssna till något som var så jävla nytt och fräscht och helt sanslöst bra. Pugh Rogefeldt - Ja, dä ä dä! Så här hade ingen sjungit på svenska tidigare och vilket sound. Det var pop, jazz, flummigt och skitskumt. Första låten börjar med ett trumsolo, va fan det går väl inte - och hela tiden upptäckte man nya saker. Innerfodralet var handskrivet med en massa små krumelurer och teckningar bland alla texter. Jag köpte skivan någon gång runt den 15 juli och jag var såld från första spåret. Men Pugh ställde till mer än jag hade kunnat ana för i och med denna skiva så började jag lyssna på sånt som jag inte tidigare brytt mig om.

Livet innan Pugh var väldigt mycket Beatles, Stons och andra väl producerade band. Nu öppnade han dörren för Pink Floyd (Pink Floyd på den tiden var mycket experimentella) Jag köpte Savoy Brown, King Crimson, Cream, Chicken Schack, m.m. Det var väl inte något som hände över en natt men med tiden så drog jag mig allt mer från den musik som mina polare lyssnade till och en bit in på 70-talet så tillhörde vi helt skilda grupperingar. Jag åkte och såg Emerson, Lake & Palmer när mina gamla polare drog i väg och spanade in Rockfolket. Jag fixade inte att varken se eller höra Rock Ragge och de tyckte troligen samma sak när jag satt och flummade in på Jethro Tull.

Nä men va då! Gamla elefanter skall inte ut och rocka som i fornstora dar, det är klart att det behövdes en 75:a Explorer för att tycka att Burken var bra. Men det är samma sak i dag, när Dylan kommer till Karlstad, det är ju för fan pinsamt med gamla elefanters sista dödsdans. Men som tur är så finns det rätt goa undantag och efter denna lilla krönika så lägger jag ut en film på gamla gubbar som i mitt tycke låter minst lika bra - eller bättre nu - än de gjorde för 40 år sedan. Moody Blues.

Hur som helst så blev det så att jag hamnade i en afghanpäls och en handmålad folkabuss med Peacemärken och blommor på. Mina gamla polare körde amerikanska bilar medan de som var förståndigast pluggade på Teknis och blev ingenjörer och egna företagare.

Jag måste erkänna att jag tog öppet avstånd och föraktade mina gamla vänner när de gled förbi med Jerry Lee Lewis på maxvolym ifrån en gammal skitsnygg cabbad amerikanare. Bilarna var jag innerst inne avundsjuk på och dessutom så var det allid en jäkla massa brudar med. Men för fan, det skulle aldrig funka, inte med den musiken. Men tiden suddar för det mesta ut sina spår och i dag kör de flesta av oss Volvo eller något annat Svenssonmärke. Om vi skulle besöka varandra i våra kära bilar så inbillar jag mig att de fortfarande drar på Jerry Lee på maxvolym medan jag fortfarande sjunger med i Pughs ”Här kommer natten”.

När jag så här i efterhand ser tillbaka och tar magisterns plats för att betygsätta det som var - så är det väldigt lätt. Arbetarungarna som kom ifrån min barndoms kvarter står med flaggan i topp. Ärliga i alla lägen och kreativa med mycket små medel och en vänskap som inte suddas ut av tid eller att man flyttar hundra mil bort. Jo visst finns det undantag från regeln, men som grupp reser sig dessa ungar upp över alla andra. Rakryggade och de flesta är jävla stolta över sitt ursprung.



  • Comments(1)//blogg.larswolgast.se/#post7