Minnen från förr och nu. Allt i en salig röra

Minnen från förr och nu. Allt i en salig röra

Republiken Bloggen

Ett gott skratt förlänger inte livet men däremot så förlänger den käften

Attentatet mot familjen Eriksson

1960-1969Posted by Lars Wolgast Sat, May 16, 2009 15:44:28

Detta drama utspelade sig tidigt 60-tal. En tid före saneringen av Herrhagen i Karlstad.

Att palla frukt tillhörde vardagsunderhållningen i de yngre skolåren. Sommaren bestod av bad, fotboll, springa runt kvarteret på tid eller när kvällen kom ”ut och palla”. Äpplen blev man snart trött på och päron var svåra att komma åt och i värsta fall så blev man sittandes i ett träd när päronträdets väktare kom ut. Plommon var det idealiska, lagom höga träd och syrligt goda frukter. I de kvarteren jag växte upp fanns det två ställen som var outstanding, Långgatan 40 eller hos Erikssons på John Ericssonsgatan. Långgatan 40 tog vi bara i nödfall för där fick vi ta så mycket vi ville men hos Erikssons vaktades plommonträdet som om det skulle ha varit kronjuveler. Upp på staketet på min gård, längs stuprännan och sen var man på garagetaket. Detta tak satt ihop med ett annat garagetak och sedan ner på ett cykelställstak. Sen var man vid Erikssons gräns. Mitt på gräsmattan och framför köksfönstret stod plommonträdet och bara väntade på oss. Kruxet var bara att det fanns ingen reträttväg. Enda vägen ut var genom grinden, ut på gatan och då passerade man Erikssons ingång. Denna sommar hade varit lyckad och vi hade klarat oss varenda gång som vi varit där, ett par gånger kom herr Eriksson ut men vi kunde springa fortare än han så vi klarade oss. Men så hände det som vi inte hade räknat med. Kvällen var perfekt, lagom mulen och mörkret var vår bästa vän. Eriksson hus var nedsläckt som om det inte var någon hemma. Vi tog samma väg som vanligt, hoppade ner från cykeltaket och tog raka vägen mot plommonträdet. Vi hoppade nog efter grenar samtidigt för rätt som det var blev det ett jäkla liv i trädet. Erikssons hade hängt upp en massa plåtburkar som skramlade som fan, oh! jäklar va’ rädda vi blev. Vi satte av mot grinden utan ett plommon på fickan och nu hände det som fick oss att senare bli terrorister. Gubbjäveln hade satt upp snubbeltråd så när vi närmade oss grusgången så stöp vi allihop. Någon sa att han hörde hur det skrattades inne i huset, så nu blev det krig.

Hämnd! Sen var planeringen i full gång, kriget mot Erikssons var oundvikligt. Vi cyklade förbi kåken dagen därpå för att kolla läget. Dagen var mycket varm och solen stekte. Erikssons hus låg alldeles intill trottoaren och två fönster stod öppna.

Planen var klar men för genomförandet behövde vi inskaffa vissa stridsattiraljer; en skokartong, ett långt snöre, en tre decimeter lång pinne och bete. Betet var en HV-limpa och den fixade jag. Med limpa, skokartong, pinne och tio meter snöre satte vi oss på cyklarna och trampade mot soptippen. Hedens soptipp var ett berg av sopor och på den tiden visste men inte vad sopförbränning var, man tippade ut allt och så kom det en stor maskin som körde fram och tillbaka för att platta till soporna. Här fanns också råttor och inte vilka råttor som helst, de största var stora som katter, och de var de stora råttorna som vi var ute efter. Fällan gillrades, en masonitskiva som låg i skräpet la vi som golv, skokartongen ställdes upp och i ena änden var pinnen som snöret var fäst i. Drog man undan pinnen så föll skokartongen ner och bytet var fångat. Vi la en bit av limpan på masonitskivan in under kartongen. Pinnen restes och vi gömde oss 10 meter bort. Efter några försök fick vi napp, en stor jävla råtta blev fast under och vi rusade dit för att försöka få på locket på kartongen. Skokartongen surrades väl så att odjuret inte skulle kunna smita och så fick någon att ta bytet på pakethållaren. Nu trampade vi tillbaka till John Ericssonsgatan och vi hade tur, Ericssons fönster var fortfarande öppna. De sista attentatsförberedelserna tog sin början. Någon fick på sin lott att utföra själva attentatet. Snöret runt kartongen avlägsnades och terroristen cyklade fram på trottoaren med den, innehållande en kattstor råtta Han stannade under ett öppet fönster, lyfte på locket som var i jämnhöjd med fönstret och ut hoppade råttan. In i Erikssons bostad. Alla gömde sig och vi behövde inte vänta länge, det blev ett jäkla liv i kåken och fru Eriksson kom skrikande ut ur huset. Efter en halvtimme kom herr Eriksson ut med råttan och slängde den i soptunnan. Kriget var vunnet men å andra sidan så vågade vi inte palla mer på den gården.

Jag åkte nyligen förbi det som en gång var Eriksson hus och jag tyckte mig se ett plommonträd på gräsmattan, men troligen är det ett nytt träd, för om det varit det gamla, så skulle det vara minst 60-70 år gammalt. Brottet utfördes för 45 år sedan och bör väl vara preskriberat nu.


  • Comments(1)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Rose-Marie Mon, May 18, 2009 23:50:29

Ha ha ha...då var ni aldrig på Bergslagsgatan ....hmmm...7 tror jag det var. Den gubben var inte att leka med. Åhhh så många gottiga fruktträd ! Trots att han var gammal och skröplig så var han en fena på att springa, med käppen i hösta hugg ! Han var rent ut sagt folkilsken....ja vilka minnen !